Extract from a text by Magnus Haglund, written for the exhibition ”Sett Sått Sitt” in 2015 at the Museum of Modern Art in Borås (text in Swedish only).

”Det finns text i åtskilliga av Zsuzsanna Larsson Gilices verk. Mängder av ord, ett myller av påståenden och motpåståenden, en väv av vardagsfraser. Men det är inget jag som bär fram det ena eller det andra. Bilderna är i sig en sorts busshållplatser, väggytor, snitt i rummet. En objektivitet som är beskuren, kvarlämnad och där avgörande detaljer skyms, inte går att se. Något annat ställer sig framför.

Hon går fram till en koffert i sin arbetslokal och visar högen med kollegieblock som hon arbetat med. Hon gillar såna där format och material, A4-papper, sytrådar, fiskelinor, tejp, post-it-lappar, aluminiumfolie, enkla ting och objekt som går att upprepa, skapa repor i, flytta omkring. Det uppstår skugglinjer, fragment av tidigare processer, tankar tänkta till hälften, stigar som delvis växt igen. Formen är medvetet ofärdig och verkens utseenden kan skifta från gång till gång, klippas sönder, gripa in i varandra.

Kanske är hennes skapelser med färgfläckar och handskrivna meddelanden i själva verket en sorts litteratur? Zsuzsanna Larsson Gilice talar om text, men i lika hög grad om det som är före eller bortom det textliga, och inte sällan uttrycker hon sig på ett avigt, tvärtom-vis. Det påminner om författaren Erik Beckman som ofta var så där drastisk och motvals. I grunden är det bara ett annat sätt att vara noggrann med detaljerna. Det som kan synas slarvigt och direkt fult finns där därför att det gör själva konstsituationen tätare, hårdare, lättare. Kombinationen av det efemära och det materiella i Zsuzsanna Larsson Gilices verk är väldigt speciell, och jag fascineras av alla de där hålen hon har tänkt sig att klippa i de stora papperssjoken med färgfläckar. Vad är insida och vad är utsida och hur ser själva arkivet ut som gör dessa sammanställningar möjliga?”

(extract from a text written by Magnus Haglund for Borås Museum of Modern Art)